fredag 25 november 2016

Säsongsavslutning med Harry

Vi blir aldrig fullärda. Skulle vi mot förmodan bli fullärda blir vi för den skull ändå inte fulländade, för det finns många parametrar som skall sammanfalla och korrelera för att fulländning ska uppnås. Årets säsongsavslutning var ytterligare ett steg mot både lärdom och fulländning. Minst en gång om året finns det en plats att fylla i Erik Harryssons Volvo. Inte en helt obetydlig plats i fordonet även om känslan av maktlöshet är märkbar när man varken har kontroll på ekipagets hastighet eller riktning. Erik tillhör en skara som för rallysporten är vad herr Papphammar är för svenskt kulturtradition. Det är roligt mest hela tiden och över det hela ligger den stora frågan; kan du inte bara lugna ner dig och fokusera på uppgiften. Då hade å andra sidan inte herr Papphammar blivit ihågkommen för eftervärlden, för om det skulle råda ett planerat lugn skulle herr Papphammar vara precis som alla som vandrar runt på jordkulan. Och hur kul är det.

Redan innan start i började psykningarna från vännen och ärkerivalen Rikard Fors. Harrys vapendragare Jim Nilsson är lite som tonic är för grogg. Det spär på men är inte alltid av godo. Psykningarna viner i luften. Medan Fors angriper Harrys bilkörning kör Harry mer "underbältetslag" och påpekar Fors omfång snarare än hans bilkörningen. Nu är jag bara utomstående och ska inte lägga någon värdering i detta men Harry framstår som den något mer mottagliga i denna psykologiska krigföring.

Genomkörningen är dagens i särklass lugnaste stund. Det råder ett visst fokus så längre Fors är utom synhåll. Regnet hänger i luften och det är mycket fokus på däcksval. Jag är ingen expert så att rådfråga mig är som en fråga tjejen eller killen (lika illa vilket som) som står i kassan på Statoil. Du får ett leende, blinkas lite pinsamt med ögonen och sen får du; "man får två packet tuggummi för priset av ett". Beslutet, efter lite tuggummituggande, landar i att det är torrdäck som gäller.

SP1: Här är den i särklass viktigaste frågan hur fort man kan köra i första svängen. Resten är åsidosatt. Det blir som det blir. Första svängen är inga problem men resten lämnar mer att önska, framförallt en halvsnurr i svängen omgående efter första svängen. Det känns dock tryggt att Harrys första kommentar efter målgång är; "Fors kan också göra bort sig, det är inte kört". Självklart kan Fors göra bort sig. Det kan alla. Det gör han inte.

SP2: Revansch. I 400 meter råder revansch sen är Volvon på väg att sopa med sig grindstolpar och staket när fästet inte räcker. Snurrningen är ett faktum och sen inleds en längre och mycket tidskrävande backövning. Ridå, men fortfarande är Harrys fokus knivskarpt; "Fors kan också snurra, det var grymt halt"

SP3: Revansch på riktigt. Nu visar Harry att det finns kvalitéer och med tiden vi presterar drämmer vi inte bara till Fors utan de flesta andra också. Dagens höjdpunkt?

SP4: Favorit sträckan. Det man tycker mycket om vill man av helt naturliga skäl göra länge vilket inte helt är förenligt med sportens grunder. Bra körning från Harrys sida men jag håller igen och det syns på tiden. Åkrädd? Jag tar på mig några sekunder för jag manar inte på ordentligt. 

SP5: Stabilt men återigen på den säkra sidan. Inte heller på sista provet manar jag på och då fyller man inte mycket funktion i Team Panzer Elit, ett team som bygger på hög frekvens och mycket adrenalin. Vi är i princip lika med Fors men det fanns mycket mer i ekipaget så mycket kan vi konstatera.

För att summera dagen så är det otroligt roligt att åka med Harry och jag gör det mer än gärna. Måste bara kolla synen och justera eventuella brytningsfel som påverkar och har påverkat under en längre tid. 

När man själv sköter spakarna vet man när det är på väg att gå överstyr, när man åker med Harry är man en glad passagerare i en åkattraktion med hög åldergräns gällande språkbruk både före och under färd. Resultatet i Eslöv blev som det blev efter snurrningen på SP2 och det var givetvis en missräkning. Att Fors var före och var en ännu större missräkning.