SSR Asfalt

Det blev till att blåsa liv i team panzer elite igen. Jag kommer åka med mannen som gett lugn och planerad körning ett ansikte. Målsättningen från min sida är enkel. Snabbaste VOC totalt. Allt annat är ett nederlag, men nu är det på det viset att både till höger och vänster om kardantunneln är vi mer än vana vid just nederlag. Kul ska det bli.

Staffanstorps Motorshow

Anders & Co har gjort en preliminär affisch till årets evenemang, och det verkar som om Rynge Containern skall få finbesök. Äntligen dags att låta någon som kan köra sköta spakarna. Nu håller vi tummarna och hoppas att vi får tillgång till den lilla grusvägen. Inte lång men när centrum.

The-Kannan

Mästerskapens mästerskap, fracken till Nobelmiddagen, nubben till midsommarsillen. Jag talar om The-Kannan. Detta klubböverskridande klubbmästerskap mellan Arlövs MC och Lunds AC är inte bara unikt i att priset är en utomordentligt ful Te-Kanna. Mästerskapet är även unikt i att det sätter fingret på det rally i grund och botten handlar om; köra fort och vinna på alla underlag med ett poängsystem som kräver sin man för att förklara
.
Årets Kanna är kanske mer än någonsin tidigare fulländat i sitt upplägg. Tre rena grustävlingar med noter, tre renodlade varvlopp på asfalt, en traditionell RS på asfalt samt en tävling som är en mix mellan asfalt och grus. Detta borde öppna upp för ett jämnt mästerskap även om de senaste årens omutlige segrare Pontus Berglund gått ut starkt i årets Kanna och leder efter tre deltävlingar. Hade jag inte låtit lathet gå före vishet hade vi kanske inte behövt parkera i Simrishamn och då, mina damer och herrar, hade det kanske varit Rynge Power i topp. Nu haltar vi på tredjeplats efter Pontus och "the lord himself". Marcus Ekdahl kör av någon outgrundlig anledning inte grus och gör därför sin strävan mot en inteckning i det ärofyllda vandringspriset onödigt mödosam. Vi håller dock "lillasyster" Ekdahl stången och ryktet säger att han inte kommer till start i Ljungbyhed och bara därför kanske 940n får luftas.

Det är många som står på noll pinnar. Postmästaren har tydligen haft begränsat med leveranser för VWn står fortfarande på pallbockar, detsamma gäller Martin Andersson. Nu är det inte postutlämning som är huvudsysslan utan bilbygge, husbygge, familjebygge, ja i stort sett alla andra tänkbara bygge som gör att några inteckningar i Arlövs Motor klubbs historieböcker uteblir. Hoppas dock se de båda fr.o.m. Svampasprinten. Där hoppas vi även få se Christer och  "hescorten" i någon tävling på riktigt istället för att köra och vinka till publiken i Arios 142a. Av bilderna att döma är den redo för Ljunbyhed!

Att köra Opel innebär alltid en risk att inte komma i mål, det gäller förvisso även vissa utvalda bilar i Volvos 940 sortiment, och Lundgren som i säsongsinledningen varit lika het som riksdagsdebatterna under detta supervalår fick när det gällde som mest kasta in handduken. The power-unit verkade inte hänga med hela vägen i Hässleholm, något som även Martin drabbades av förra året i en likadan vagn. Slutsats; tur att man inte kör. Opel.

Oddshammar och Bronk slåss om de sista poängplatserna när mästerskapets vårsäsong rundas av. Sommarbegivenheterna blir i Ljungbyhed och i Tomelilla och då hoppas vi på att det är samling vid pumpen så att mästerskapet hålls lika knivskarpt som det inletts.

Kong Christian Race

Då kom vi i mål. Bara det en seger i sig men ska man tro Hans-Daniel så var det mer tur en skicklighet och vi ska vara tacksamma att tävlingen inte var 2 km längre. Det blir smärtsamt tydligt att vi har kört lite för lite för att kunna hänga med på riktigt men trots det kan vi inte vara annat än nöjda.

Det var tight på SS1 och vi la ett par sekunder i stenbrottet där vi inte hade de mest vägvinnande linjerna. Vad vi gör på SS2 kan jag inte svara på, men tiden var långt ifrån någon kioskvältare men efter att ha väntat i nästan två timmar blir man lite däven och vi tände helt enkelt inte till ordentlig. Tände till hade i och för sig både skogen och en stackars ungdomsåkares Volvo gjort så det både räckte och blev över. Efter att ha väntat ytterligare nästan två timmar innan vi kunde dra igång SS3 började vi med att få stopp i starten. Även om både jag och Stiener justerat karosser på Ubbaboda-sträckan tidigare så får det inledande promenadtempot kanske ses som ett tecken på överdriven respekt. Blev dock bättring mot slutet.

Sista sträckan är en riktig höjdare och mot slutet var det nära vid mer än ett tillfälle. Ett tecken på att vi började få upp farten (eller bli trötta för det blev en lång dag!)

Nu blir det ett litet,icke tidsbestämt tävlingsuppehåll