Juletid. En tid för avkoppling och eftertanke eller en tid av komplett sammanbrott i en annars välfungerande vardag. Oavsett om man gillar julen eller ej är det omöjligt att låta den passera obemärkt. Det ska bakas, syltas, malas, ätas och drickas och allt skall vara stöpt enligt julens traditioner. Julgran måste man ha. Den skall köpas, den ska bäras in och den ska kläs med pynt. För varje steg närmare vardagsrummet, eller var i hemmet man nu placerar granen, kommer den lämna efter sig ett karaktäristiskt minnesmärke som ett bevis på den julefrid den bidragit till att skapa. Granen är inte tänkt att transporteras i bil. Den är inte tänkt att transporteras över huvud taget men det är en annan femma, men valmöjligheterna är för de flesta få vilket föranleder att julen är en lysande tid för invändig bilvård. Granen har inte bara lämnat barr efter sig utan även lämnat ett ytterst bestående märke av kåda på baksidan på det fällda baksätet. När granen burits in och ut ur bilen och senare fått sin tilltänkta placering i hemmet är andelen barr som lämnat granen bara en försmak på vad denne symbol kommer lämna efter sig efter en eller ett par dagar i rumstemperatur. När julen passerat klipps den nu bleka kopian av den hos försäljaren så pigga granen ner och placeras i säckar och körs till återvinningen.
Vad har då detta med rally att göra? Ingenting om inte granen är en vit Volvo 244 som inhandlas av en inte ont anande försäljare för att byggas om till rallybil. Försäljaren var inte en bilskojare utan en äldre herre som ömt vårdat sin ögonsten. Ögonstenen som var helt fri från rost och alla andra skavanker en gammal Volvo 244 drar på sig genom åren blev det perfekt ämnet för att förvandlas till rallybil. Från kylan in i garagets varma vrå flyttas den "vite springaren" och likt granen lämnar den allt mer avklädda Volvokarossen delar efter sig. Efter en vinters byggnation rullar i slutet av mars en välpolerad rallyskönhet ut ur garaget. Den äldre herrens livsverk var numera rallybil i utställningskick signerad Tirup Service.
Rallysäsongen 2003 skulle bli säsongen med stort S. Tillsammans med Fredrik Albertz (numera aktiv folkraceförare i klubben) var målsättningen högt ställd med Volvo Originals Sverige Serie som prio ett. Alla grustävlingar i serien samt södras distriksmästerskap skulle köras. Budget till säsongens tävlande var till stor del säkrad genom hjälp från alla tänkbara håll i släktskaran. Det såg på förhand riktigt bra ut. De sista skruvarna spändes samma dag som första provturen togs i RS-tävlingen Vikingadansen i Trelleborg. Vilken bil. Skillnaden mot den gamle LAS 076 var enorm vilket å andra sidan inte var det minsta märkligt då den bilen var mjuk som gelé efter åtskilliga mer eller mindre brutala turer utanför vägen. Vi fortsatte med asfalt när vi tacklade Lille Mats i Hässleholm. Här körde det numera väl sammansvetsade paret Schönström/Albertz för solklar seger och när alla andra körde ert varv för lite var segern i hamn. Men till 2003 års upplaga av Lille Mats gällde den numera vedertagna regeln två varv och inte tre som vid tidigare års tävling. Resultatet blev en jumboplats och stukat självförtroende redan i säsongsupptakten.
Nu var inte asfalt det vi skull köra utan kördes mest som en test av det nya vapnet och med Kong Christian Race skulle det äntligen bli gruspremiär. Tävlingen skulle bara gälla som en genomkörare inför nästkommande helgs deltävling i Sverige Serien i Älmhult och därför grämer vi oss inte över en snurrning med tillhörande backning(ar) som kostade nästan en halvminut och ras i resultatlistan.
Dags för Älmhult och en ordentlig tempoökning. Vi blev varnade för ett "indianöverfall" på sträcka 1. Ett överfall som blev Waterloo för åtskilliga av de startande. Vi sparade inte på materialet och det var full satsning från första metern. På väg mot "indianöverfallet" och Fredrik lyfter ett varningens finger "uppe på krönet är det". Farten är hög och med fulla ställ vräks Volvon runt svängen med höger bakhjul och bakskärm långt ner om dikeskanten. Inget släpp. En kilometer senare kör vi med punktering på höger bakhjul och irritationen växter. Vi tappar 20 sekunder på sträckan vilket i sammanhanget var lindrigt.
Som 22 åring utan vett i skallen skulle vi köra in den förlorade tiden och om det var full sula på sträcka 1 var det tokladd på sträcka 2. Det gick strålande i ca 7km. Visst vispade vi i alla dikeskanter och "lånade" decimetrar lite varstans. Sen tog det slut. Det fanns inget mer att låna och i dikeskanten låg en stor sten som vände hela härligheten över ända. Volvon gjorde åtskilliga kullerbyttor och lämnade ett distinkt spår av krossat glas, plastbitar och deformerad plåt efter sig på sin rullningsfärd genom den småländska skogen. Drygt fyra varv senare blev det tyst. Helt tyst. Den tidigare så fina Volvon var död. En lång arbetsprocess krävde bara ett par sekunder att tillintetgöra. Resterna av vraket placerades i säckar och kördes till återvinningen. Resten är som man säger historia.
God Jul
Ola Schönström
