Snapphanerallyt tillhör inte teamets mer lyckade tävlingar. En målgång under 13 års tävlande och förmodligen den ende i södra distriktet som bara lyckats köra Hovdala vid ett tillfälle tidigare. Med årets resultatfacit var ett nytt försök till målgång i Hässleholm absolut ingen självklarhet. Med ny växellåda efter raset i Växjö gick bilen riktigt bra när vi tog den på en liten provtur i veckan så nu skulle det gå utav bara fan. Och med Hovdala som SS1 skulle vi iallafall komma att starta på sträckan. Nervös? Bara förnamnet och inte blev det bättre av att det var start på asfalt. Har en viss förkärlek för motorstopp så fort lakritsremmarna ska greppa i annat underlag än grus. Det blev inget motorstopp men det var inte långt borta för det var med ett hostande och harklande vi i maklig takt rullade iväg från start. Även resten blev väl lite si så där. Men vi tog oss i kragen på båda sidor om kardantunneln och på SS2 blev det en klar förbättring och 8:e tid i klassen och 14:e totalt. Nu när vi hade ångan uppe var det bara (låter så lätt) att fortsätta i samma tempo på SS3 och 4. Inför sista sträckan, otroligt att vi kom till sista sträckan i en tävling, började Alice bli kaxig och utlovade attack och fina tider till höger och vänster. Tillbaka till nervöst sammanbrott och när jag dessutom insåg att det återigen var asfaltstart som gällde var det oroväckande tyst mellan ratten och ryggstödet i containern. Vi skulle tydligen utmana Mats Andersson. Eftersom Mats inte har några större meriter att skryta med borde detta vara lika enkelt som att sno godis från små barn! Nu har dock Mats en akilleshäl, märkväl en akilleshäl, och den heter Opel Astra. Att både The Container Crüe och Mats fanns på startlinjen på en sista sträcka hör inte till vanligheterna, vilket Mats var snabb att påpeka. Nu uteblev Alice utlovade kamp då Mats fick kasta in handduken redan i starten då växellådan packade ihop. Återigen klarade vi oss från motorstopp men likt första sträckan var det inte mer heller. Vi körde på allt vad skitet förmådde och det gick bra i drygt halva sträckan sen blev det jobbigt. Bromsarna gick minst samt varma och mot slutet fanns ingen bromsverkan kvar alls och när man kommer fullt på högsta polletten och ska få hejd på härligheten och inget händer är iallafall inte jag man nog att hålla mig lugn och sansad. Det drogs i alla tänkbara spakar och reglage i tron att det skulle underlätta. Jävla panik! Välkommen till årets åkattraktion, Volvo 940 Container Crüe edition. Åk 180 blås på grus och hoppas att bilen har bromsar när det är dags att svänga. Det blev målgång. Andra i år och andra gången i karriären i Hässleholm. Totalt blev det en 18:e plats och en 10:e plats i klassen.
The Container Crüe
