Vilda Ryd Racet

Ja, se där ja, se där ja. Nu kom vi i mål igen. Tre utav tre i år i inte fy skam eftersom det var en total nolla i protokollet förra året. Det var dock ett tag sedan vi körde, i början av maj för att vara exakt och då kan man inte ha för höga förväntingar när konkurrenterna består av fullständiga galningar bakom ratten som verkar sakna allt tänkbart vett i skallen när det kommer till bilkörning. Vilda Ryd Racet bjöd precis som de senaste veckorna på regn och stundtals i häftiga mängder. Vi däremot bjöd på allt mellan himmel och helvete. Det började bra på SS1 och 2 men sen kom genomklappningen på SS3. Vi "tappade det" som det brukar heta, på båda sidor om kardantunneln. Efter denna genomklappning var det svårt att komma tillbaka i körningen med någon ordning och reda. Hellman (eller Hell Man - låter mer hårdrock) fick bra ordning på notläsandet mot slutet vilket var positivt då det var blott andra gången han läser noter. Sen ska man köra efter dem också, men det är en annan femma och det ligger nog mest på föraren att sköta den biten. Efter den starka inledningen, 23:a totalt efter SS2 rasade vi ner till en slutlig 17:e plats i klassen och någonstans runt 35:a totalt. Det blev tufft mot slutet av dagen. En misstänkt spricka i bröstbenet gjorde de sista sträckorna, framförallt den sista, närapå outhärdliga och att lyckas att ta sig in och ut ur kupén var fan en seger i sig själv. Bilen är dock hel, bortsett från en krökt bärarm bak efter att ha slagit i höger bakhjul i något vid sidan av vägen liggade bråte. Har inte riktigt fått kläm på hur man kör Grupp-H. Det skjuter ju på så förbannat att man ju inte hinner med att korrigera för alla potentiella faror som uppstår längs vägen.
Det kommer en längre rapport från dagen med närmare analyser och bortförklaringar när tid finnes.

Nu väntar WACKEN OPEN AIR i nästa vecka. Fem dagar när det blir Faster, Harder, Lauder!